Idag är jag lite Censurerad, då jag inte riktigt vill hänga ut mig så pass mycket för Er. 
Söndagskväll på Lugnet. 
Vardasrummet är Beck-mörkt. Lika mörkt som Beck är uttjatat det vill säga.

Lika mörkt som det är ute .. -.- 
Teven är kolsvart, tänkte att jag skulle ägna bloggen lite seriös uppmärksamhet.
Sitter å funderar här i ensamheten i vanlig ordning.
Det är mycket som ofta maler i tankeverksamheten i Betty Byxlös huvud. Det är ju så när man är dum i huvet.
Jag har under den senaste tiden funderat speciellt mycket på två saker. 
Altså drömmar. Det är så jävla konstigt  att man ibland kan drömma saker som händer på riktigt. Jag hade fått för mig att drömmar är till för att bearbeta saker och få saker att sjunka in liksom. 
Vore det inte lite snitsigt om man liksom kunde utveckla den "förmågan" så att man kunde drömma så jämt. Drömmar är svåra att tolka. Jag är lite av en expert på det området faktiskt. Har drömt konstiga drömmar sen jag var rätt liten, och det får mig att, än idag inte vilja sova ibland. Har ni tänkt på det åxå, att ibland när man drömmer om tex. ett djur vet man vem det egentligen är. Det är inte likt personen på något vis men man ser på ögonen och hur djuret rör sig och är att "Jaha är det bara du". Så jävla sjukt egentligen. Den som kom på drömmar måste vara ett riktigt jävla psykfall. 
Under en tid brukar en dröm  följa mig som en serie, inte i ordning dock. Först kanske slutet på drömmen kommer, sen mitten och vad som händer innan det. Ibland medverkar jag i drömmen, ibland tittar jag bara på och ibland väntar sig de medverkande i drömmen att jag ska berätta vad dom ska göra, ibland vet jag precis vad som ska göras, ibland vet jag ingenting. Ibland gör jag rätt, men oftast gör jag fel och då händer det något så att antingen någon blir ledsen eller besviken på mig.  Prestationsångest, är då drömmarna till för att minska rädslan, eller göra mig medveten om den?
Rädslan att göra fel, ångesten av att veta att man gjort fel är väl en av dom värsta känslorna som finns? 
Rädslan blir inte mindre av drömmarna, inte för mig iallafall, eftersom jag aldrig får göra om och göra rätt. Snarare tvärt om.
Medveten om rädslan. Jo tack, det är jag.
Nej. Det här stämmer inte.
Jag tror att drömmar och sådant oftast är en varning eller en upplysning. 
Som ett annonymt tips. Ungefär som att ringa in till polisstationen.
Frågan är inte vem som ringde och skvallrade, utan själva informationen.  
Kruxet med dessa "tips" är ju åxå hur man ska tolka dom?
Jag tror det är olika från person till person.  
Ett annat problem kan vara, så har det blivit för mig några gånger iallafall att drömmen inte ens infinner sig under rätt tidpunkt, alldeles för tidigt, eller i nåt enstaka fall, alldeles för sent. När man sen drömmer om drömmen får man börja om att fundera och analysera och fråga sig själv vafan som har gjort en tokig den här gången. Det är så man känner sig. Som en paranoid, skogstokig stackars människa utan liv som misstänker allt och alla och lever i en egen liten värld som fungerar som en dålig brittisk kriminalserie där allt är sammanlänkad och världen är ungefär lika stor som omkretsen av ett äpple. Men ibland känner man sig lite som den där lilla skvallerbyttan som fröken visat veckans provresultat, lite i förtid. Man kan se en person och komma på "Aha, ah just det det är ju fan du dom mena ja". 
Men vad gör man annars med dom här drömmarna?
"Ignorera dom, det är säkert bara trams". Så tänkte iallafall jag ett tag. Men altså. Nej. Det funkar inte så i verkligheten. Inte för mig iallafall. Inte i längden. Oftast kommer jag ihåg drömmen på förmiddagen, funderar på den en stund på förmiddagen men låter det vara under resten av dagen. På kvällen sparkar det igång, tankarna. Omöjligt att stoppa dom, och man kommer inte undan genom att distrahera sig själv. Ibland funderar jag på om alla är som mig, tänk om jag är den enda som har såhär? 
Ibland håller tankarna mig vid liv på ett vis, och ibland gör dom mig galen. Antingen roas jag av dom och låter dom ta mig bort. Eller så försöker jag stänga dom ute. Ibland, stänger jag dörrn och gömmer mig. Jag "försvinner". Slutar ofta prata i några dagar, umgås minimalt med folk och är inte sällan väldigt intresserad av att vara ensam. Ibland måste allting vara alldeles tyst och stilla för att man ska kunna få reda i nånting. 

Oftast delas allt som finns inuti huvet in i 5 enkla steg, ungefär som en vetenskapsman försöker jag dela in allt i:
1. Händelse. Ta in. 
2. Analys. Varför? Hur? När? Vart? osv.  
3.Iaktagelse Granska mig själv, en speciell händelse eller andra nutid och dåtid. 
4. Hypotes. vad har vi lärt mig. Vad har jag sett. Vad kommer hända osv osv.
5. Slutsats. Misslyckande/Framgång nya erfarenheter deja vu osv. 

Hjärnan är enormt komplex. Att beskriva exakt om hur och varför osv är nog omöjligt. Icke desto mindre är jag facinerad av ett eget konstaterande av att vara "en fånge i sitt eget huvud". Du väljer vad du ska titta på, lukta på, känna eller göra men inte vad du kommer ihåg, men du väljer vad du tycker, men inte vad du känner. Vad är det som "programmerar" det självgående? Inlärning från att vi är små, ja. Intryck och uppfattningar genom hela livet, ja.Personlighet och egna värderingar, ja. Men finns det inte något mer? Vad är börjans början i själva uppbyggnaden av det mänskliga väsnets (hur fan säger man!?) "regler och lagar".Medfödda instinkter? (Till vilken grad? Varför är vi inte medvetna om vart kunskaperna om allt kommer ifrån) eller vadå? Oj rörigt blev det. En intressant upplevelse jag skulle offra mycket för är att få komma in i någon annans huvud och höra tankarna och se sig lite omkring. Man kan få fram mycket genom lite tid och logiskt tänkande.

.. En annan tanke som slog mig.. Jag skrev tidigare om att man blir paranoid och väldigt mottaglig för underliga omständigheter och lite väl inpassande tillfälligheter och sammanträffanden. Vad är det egentligen? Är det meningen att man ska gå runt och ta in allt, alltid. Finns det någon logik i två människors liv som börjar likna varann? Hur förklarar man det, vad ska man tolka det som?
Kan man, genom tidigare händelser räkna ut något annat för någon annan.

.. Och så tillbaka till "tipsen". Vem är det som ringer och skvallrar..? O.o ..
 *Tända lampan i vintermörkret*

Jisses, vad är det här för tok!?
Nån som har egna tankar, reflektioner eller vad som hellst om det här? Var snälla å dela med er. 
Godkväll.
MirakelBetty.