Direktlänk till inlägg 8 november 2012
Att stå på en scen. Eller i en arena. Alla tittar på mig. Några kastar ev. rosor också. Och har gjort egna plakat med mitt namn på. Hur jag gjort något jag brinner för, och vart BÄST.
Vore SÅ häftigt. Har fantiserat om detta sedan barnsben.
En gång i förskolan hade vi en mimtävling? Vilket jag tänkte ställa upp, tillsammans med mina två kompisar tillika bakdansare T & A (kaxig som man var när det var 4 veckor kvar) och mima till Nanne Grönwalls Avundsjuk.
I en silverklänning och skinnjacka med 90-talets underliga håruppsättningar naturligtvis (blanda som en galning, färger, hårklämmor, mönster, stora veckade tofsar, gärna med lite gult och svart lurv på)
Året var 1999. Jag var 6 år.
I gruppen av småstjärnor fanns också en av mina absolut bästa vänner Micke som skulle mima till Keep on av Dave Edmunds. Vi repade i källaren på Kristinaskolan och tränade koregrafi och tittade på varann.
Fyfan vad kul vi hade!
Så kom tillslut den dagen då det var showtime. Och jag blev magsjuk.
Fast jag hade kunna uppträda endå, men faktiskt. Betty fegade ur. Så in i helvete. Låg och fejkspydde och gjorde allt för att slippa.
Blev livrädd vid tanken på att ALLA skulle se mig, komma ihåg tjejen som kanske gjorde misstag i koregrafin eller snubblade och faceplantade i det blå gymnastiksalsgolvet.
Det var mitt Masterpiece och allt var tvungen att vara perfekt.
Jag missade mimtävlingen och silverklänningen låg och skämdes i garderoben.
Men jag minns ännu känslan av att glittra starkast och jag minns de andra barnen i klassen och hur kul vi hade. När vi kom bort från klassens konstanta tryck och man fick komma in i gänget och vara med.
Någon månad efteråt blev allt detsamma igen. Men jag hade mer självförtroende och nästa gång någon sa något var jag beredd.
För jag var en diva, jag var lika bra som alla andra, jag kunde säga ifrån. Jag hade attityd. För jag är avundsjuk.
Tack Nanne
Sen dess letade jag efter revanch, även när det gick tillbaka och blev samma sak efter något år på högstadiet. Fast nä, jag behöver ingen revanch.
Jag är fortfarande avundsjuk. Inte till orden. Men det låten symboliserar för mig och de känslor den lärde mig känna.
En gång scen-apa, alltid scen-apa!
Yours sincerely
MirakelBetty
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | |||||
|