Fredagskväll på Lugnet, sannerligen. 

Inte ofta jag bloggar såhär på lördagsmorgonen. Nåt som fattas känns det som. 
Och nog fan är det The baseballs- Umbrella som spelas i Lugnets spräckta högtalare.
Vi alla som festat här lämnar våra spår.  Lugnet blir aldrig detsamma utan dig!

Men som min kära vän sa senast ikväll: Det är något med Lugnet å kopparbergs 7,0:r. Smakar aldrig lika gott nån annanstans. Och kommer aldrig göra.

Och det är just i denna stund som alla minnen kommer upp: 
Från första början den där försommaren 2010 då allt började. Sen dess har vi passerat mycket ihop, allt ifrån brända ägg å sönderslagna brandvarnare till laggande telefoner och porrdanser har vi vart med om! 

Och fan va vi har haft kul! Alltid samma peppiga fredag, samma bakfulla lördag å samma ensamma, tomma söndag. Och så skall det förbli. Så länge jag är kvar.
Men jag inser att allt har ett slut. Jag kommer iallafall fälla en tår när Lugnets storhetstid har passerat. Kanske har den gjort det redan, men så länge det finns folk som vill dansa, skratta å supa lever andan kvar p: Lugnets anda <3 

Det Lugnet handlar om egentligen är just det, ett kompisgäng som gillar att träffas å ha kul och glömma allt annat för en natt. Det har jag inte riktigt lyckats med inatt, men ni allihop som någonsin satt Er fot här på Lugnet vet att jag sitter här å dricker på fredagarna. Och det har varit mig ett nöje att få äran att sällskapa med Er alla. 

Jag, som förövrigt bor här på heltid har på något vis växt fast här på Lugnet. Som vi alla känner till varje vrå här och varje liten fläck på den brännmärkta gräsmattan så känner jag en stor tacksamhet att ni berikat mitt liv. 

Jag finner mig själv, bland ÄtarN som däckat i soffan, bland bryshän som ligger å sover i min säng, bredvid Pluttkörva å Emms som somnat bredvid mig i JanEs säng sitta här och föra vidare en tradition: Nämligen efterfest i sängen. Första gången själv dock, antar att glansdagarna trots allt är slut. Men The show must go on. 

Min Fru är inte längre med oss, hon sover på Fjället och det finns många andra som saknas här som jag halvligger. Här, i just denna ställning, på precis samma fläck i just den här sängen har jag funnit tröst och sorg. Ensamhet och Närhet. Som en gång ledde till Kärkek. Det är vackert på något slags vemodigt vis. 

Det är så mycket som förändrats under tidens gång. Men ska man ha med några in, får man offra några å släppa ut, har jag lärt mig.

Det jag alltid kommer att tänka på när jag tänker på vad som förändrats under Lugnets gång är ni få som varit återkommande under våra tockryck som jag gärna vill kalla Fester, ni människor har utvecklats oerhört sedan jag såg Er första gången. Jag vill tro att under Ni under Er tid här lärt Er någonting. Inte vad kvadratroten av pi är eller vad Chrisoffer Columbos gjorde utan någonting om människor och samhörighet. 

En saknad så stor och en jävla massa minnen slår mig på käften när jag ligger här. Ni folk som någonsin har befolkat Lugnet, det är Er jag tänker på. 

Likförbannat ligger jag här och röker i sängen, men jag inser också att det som varit aldrig kommer igen. Vi går mot nya tider och en ny händelserik sommar.

Jag hoppas att jag en gång ska finna  det jag söker och att jag en gång ska kunna se tillbaka på dessa minnen på Lugnet som en process.

Varesig jag gillar det håller jag på att bli vuxen. Jag är beredd att ta vad ansvar som läggs på mig. Men just nu, är jag då och nu. Drömmer mig bort till svunna tider, både avlägsna och händelser som inte inträffade för mer än en månad sen. 

Cheers from Lugnet, in the past, in the present and in the future. 

Yours sincerely

MirakelBetty 

Fredagskväll på Lugnet, sannerligen. 

Inte ofta jag bloggar såhär på lördagsmorgonen. Nåt som fattas känns det som. 
Och nog fan är det The baseballs- Umbrella som spelas i Lugnets spräckta högtalare.
Vi alla som festat här lämnar våra spår.  Lugnet blir aldrig detsamma utan dig!

Men som min kära vän sa senast ikväll: Det är något med Lugnet å kopparbergs 7,0:r. Smakar aldrig lika gott nån annanstans. Och kommer aldrig göra.

Och det är just i denna stund som alla minnen kommer upp: 
Från första början den där försommaren 2010 då allt började. Sen dess har vi passerat mycket ihop, allt ifrån brända ägg å sönderslagna brandvarnare till laggande telefoner och porrdanser har vi vart med om! 

Och fan va vi har haft kul! Alltid samma peppiga fredag, samma bakfulla lördag å samma ensamma, tomma söndag. Och så skall det förbli. Så länge jag är kvar.
Men jag inser att allt har ett slut. Jag kommer iallafall fälla en tår när Lugnets storhetstid har passerat. Kanske har den gjort det redan, men så länge det finns folk som vill dansa, skratta å supa lever andan kvar p: Lugnets anda <3 

Det Lugnet handlar om egentligen är just det, ett kompisgäng som gillar att träffas å ha kul och glömma allt annat för en natt. Det har jag inte riktigt lyckats med inatt, men ni allihop som någonsin satt Er fot här på Lugnet vet att jag sitter här å dricker på fredagarna. Och det har varit mig ett nöje att få äran att sällskapa med Er alla. 

Jag, som förövrigt bor här på heltid har på något vis växt fast här på Lugnet. Som vi alla känner till varje vrå här och varje liten fläck på den brännmärkta gräsmattan så känner jag en stor tacksamhet att ni berikat mitt liv. 

Jag finner mig själv, bland ÄtarN som däckat i soffan, bland bryshän som ligger å sover i min säng, bredvid Pluttkörva å Emms som somnat bredvid mig i JanEs säng sitta här och föra vidare en tradition: Nämligen efterfest i sängen. Första gången själv dock, antar att glansdagarna trots allt är slut. Men The show must go on. 

Min Fru är inte längre med oss, hon sover på Fjället och det finns många andra som saknas här som jag halvligger. Här, i just denna ställning, på precis samma fläck i just den här sängen har jag funnit tröst och sorg. Ensamhet och Närhet. Som en gång ledde till Kärkek. Det är vackert på något slags vemodigt vis. 

Det är så mycket som förändrats under tidens gång. Men ska man ha med några in, får man offra några å släppa ut, har jag lärt mig.

Det jag alltid kommer att tänka på när jag tänker på vad som förändrats under Lugnets gång är ni få som varit återkommande under våra tockryck som jag gärna vill kalla Fester, ni människor har utvecklats oerhört sedan jag såg Er första gången. Jag vill tro att under Ni under Er tid här lärt Er någonting. Inte vad kvadratroten av pi är eller vad Chrisoffer Columbos gjorde utan någonting om människor och samhörighet. 

En saknad så stor och en jävla massa minnen slår mig på käften när jag ligger här. Ni folk som någonsin har befolkat Lugnet, det är Er jag tänker på. 

Likförbannat ligger jag här och röker i sängen, men jag inser också att det som varit aldrig kommer igen. Vi går mot nya tider och en ny händelserik sommar.

Jag hoppas att jag en gång ska finna  det jag söker och att jag en gång ska kunna se tillbaka på dessa minnen på Lugnet som en process.

Varesig jag gillar det håller jag på att bli vuxen. Jag är beredd att ta vad ansvar som läggs på mig. Men just nu, är jag då och nu. Drömmer mig bort till svunna tider, både avlägsna och händelser som inte inträffade för mer än en månad sen. 

Cheers from Lugnet, in the past, in the present and in the future. 

Yours sincerely

MirakelBetty